Den gröna elden

Förra året, 2009, var Naturens år, då Naturvårdsverket, länsstyrelserna samt en mängd organisationer firade att det var hundra år sedan den första svenska naturvårdslagstiftningen infördes och de första nationalparkerna – som också var de första i Europa – invigdes. Ett passande tillfälle att slå sig för bröstet! År 2010 har av FN:s miljöprogram UNEP utropats till ”Året för biologisk mångfald”. I konventionen om biologisk mångfald som antogs 1993 lade FN fram ett mål om att förlusten av biologisk mångfald skulle hejdas till år 2010. I Sverige har ett liknande mål antagits i och med det sextonde miljömålet ”Ett rikt växt- och djurliv”.

Vilken konstig inledning av mångfaldsåret, att ta livet av tio procent av populationen av en akut hotad art – vargen.

Aldo Leopold (1887-1948), som anses vara en av personerna bakom den moderna ekologin och upphovsman till viltförvaltningen i USA, ansåg att människan står över resten av skapelsen. Han förespråkade utrotning av USA:s vargstam eftersom det då skulle bli mer byte över till jägarna. Ända tills han en dag var ute i New Mexicos berg tillsammans med några vänner. De råkade på en vargflock som försökte ta sig över en flod och började skjuta in i flocken men utan att träffa. Till slut lyckades Aldo skjuta en äldre varg och rusade upphetsad ner för sluttningen för att inspektera sitt byte. Men det han fann var något oväntat, något som kom att förändra honom för livet. När han såg in i den döende vargens ögon såg han en ”grön eld” som tände en del av honom som han inte varit medveten om. Han skrev senare om ögonblicket att

"...there was something new to me in those eyes, something known only to her and to the mountain. I thought that because fewer wolves meant more deer, that no wolves would mean hunter´s paradise. But after seeing the green fire die, I sensed that neither the wolves, nor the mountain agreed with that view." (Stephan Harding, Animate earth)

Från den dagen såg Aldo Leopold världen på ett nytt sätt, och hans skrifter har överlevt ända till idag. Många av hans ord citeras flitigt på ekologikurser världen över, bland annat detta:

"To keep every cog and wheel is the first precaution of intelligent tinkering."

Det har sedan länge stått klart att vare sig det svenska eller det internationella målet om biologisk mångfald kommer att nås till år 2010. Förlusten av arter har aldrig varit högre än idag. Människan utrotar arter 100-1000 gånger fortare än den ”naturliga” takten under de senaste årmiljonerna. Det är nog inte möjligt att klara mångfalden med den dominerande världsbilden och synen på naturen som något som vi kan ta av bäst vi vill. De flesta åtgärder ter sig mer som plåster på såren än verklig bot. För att återgå till vargarna så menar miljöminister Carlgren att det är bättre att skjuta några inavlade djur för att ge plats för friska gener utifrån.

Det blir intressant att se hur han ska genomföra det tillskottet. Men vilken konstig ordning, att skjuta först och fråga sen! Det enda man kan hoppas på är att åtminstone någon av de tusentals jägare som var ute i vargspåren i helgen fick se den gröna elden.

Pellas vinkel

Värmdö är en kommun utanför Stockholm. En skärgårdskommun med 10 252 öar. En pendlarkommun med 37 200 invånare. Med två externa köpcentra och hundratals brott mot strandskyddslagen. Nu ska kommunen få en ny översiktsplan. Åren 2010-2030 ska den gälla. Samhällsbyggnadschefen presenterar arbetet med planen, och det börjar bra: ”Klimat” nämns som en viktig faktor. ”Hållbart” nämns på två ställen, i kombination med byggande och livsstil om jag minns rätt. Sen kommer själva kartan över kommunens framtid. Hoppsan, en ny väg! Men hur hänger det ihop? Den befintliga vägen räcker inte till? 400 nya lägenheter? Jamen, om vägen ska gå där passerar den ju rakt igenom Hemmesta sjöäng och Storskogen, båda precis i anslutning till tätorten där lägenheterna ska byggas – vill inte människorna som flyttar in använda strövområdena, som människorna som bor där idag gör?

Framtiden har väntat länge nog. Om inte vi tar hand om den kommer andra att göra det, sa Adlai Stevenson, en amerikansk politiker. Vi skapar framtiden. Hur vi tänker om framtiden påverkar hur vi handlar i nuet: om vi pratar med grannen, vad vi köper till middag, om vi bygger vägar eller cykelbanor. De som nu planerar framtiden tror att den kommer att vara ungefär som idag om tjugo år, fast mer. De tänker att Värmdö kommer att fortsätta vara ett ställe man åker hem till men bort från när man behöver jobba – alla på en gång, fast fler. Om man planerar för det – då blir det ju så. En självuppfyllande profetia. Med det sättet att tänka kanske vi snart inte har någon framtid.

Det behövs tydliga alternativ, för att kommunicera omställningen till lågenergisamhället. Vi måste ha visioner, mina vänner! Vore det inte roligare att planera för ett fungerande lokalsamhälle, där man både kan bo, jobba och träffa sina vänner? Ett samhälle med hög resiliens som klarar de kriser som kommer – ekonomiska och ekologiska – utan att kollapsa? Ett tryggt och kreativt samhälle där man slipper må dåligt för att man tär på resurserna eller inte räknas med. Där vi kan jobba tillsammans, inom de ekologiska ramarna, för att producera mat och energi. 2010 ska översiktsplanen vara klar. 2010 startar Ställ om Värmdö. Framtiden får utvisa vilket som hade mest inflytande.

Nästan alla är nu medvetna om att klimatförändringarna är en realitet och något vi borde bry oss om. Nästan ingen uppfattar dem som ett hot mot den mänskliga civilisationen – ja, mot människans överlevnad. Här finns ett stort glapp.

Minskade klyftor nyckel till framgång

En jämn inkomstfördelning ökar den sociala rörligheten, enligt en essä i Dagens Nyheter. Det vill säga, individens möjligheter att förverkliga sina drömmar är större i samhällen där inkomstskillnaderna är små. Den amerikanska drömmen, att alla oavsett inkomst kan nå de högsta inkomsterna, är med andra ord en myt. Principen om lika möjligheter är svagast i frihetens förlovade land.

Intressant! Jämn inkomstfördelning har en stor förklaringspotential till alla möjliga grejer: hur nöjda vi är med livet, exempelvis, förklaras bättre med hjälp av inkomstfördelning än höga inkomster. Många studier visar att den standardhöjning vi har sett i Sverige sedan 50-talet inte har ökat vår lycka. BNP har ökat men inte tillfredsställelsen med livet. Vi har fått mindre och mindre lycka för pengarna, så att säga. Man kan tala om en oekonomisk tillväxt! Så snart våra materiella grundbehov är tillfredställda betyder en inkomsthöjning ganska lite för att öka välbefinnandet. Flera forskare har försökt fastslå en gräns utöver vilken ytterligare inkomster inte har så stor betydelse. Men egentligen är nivån inte det viktiga, det avgörande är att ha det som alla andra. De flesta människor bedömer sin position i jämförelse med andras. I jämlika länder som Sverige är därför tillfredsställelsen större än i mer ojämlika – man behöver inte snegla avundsjukt på grannen i lika hög grad.

Dessutom kan inkomstskillnader också förklara hur vi förvaltar den biologiska mångfalden. Samhällen med stora inkomstskillnader har större påverkan på sin biologiska mångfald. Ojämlikheten är en viktigare förklaring till att arter försvinner än befolkningstäthet eller inkomstnivå. Eftersom den biologiska mångfalden är så oerhört viktig för vår välfärd ser många den pågående artutrotningen som det viktigaste miljöhotet just nu.